Ett par splitter nya sockiplast

Nog för att barn och jag inte alltid går hand i hand men är det något jag planerar ha i framtiden är det barnbarn. Kanske inte barn, men barnbarn är ett måste, mest för att jag ska vara berättigad att säga "förr", "på den gamla goda tiden", "jag minns det som om det var igår" och andra fraser som med jämnåriga blir alldeles för ihåliga för att vara trivsamma. Dessutom ska jag när jag är gammal vara gammal nog att ha egenupplevda berättelser om Gustav Vasa, romarna, Moses, Napoleon och hela historiegänget.

På den gamla goda tiden var det bästa med första dagen varje hösttermin att i smyg ha saknat alla klasskompisar och hela skolmiljön under sommarlovet och att dessutom få jämföra solbränna på armarna med de andra i klassen. Och, det som kunde vara både det bästa och sämsta, att vara klädd i en helt ny klädout-fit.

Imorgon börjar jag skolan och det är fullkomligt meningslöst att ha saknat någon jag aldrig har träffat. Går jag fram och ska jämföra färg på armarna gör jag med stor sannolikhet ett dåligt första intryck och de borde inte heller ha någon aning om hur gamla mina kläder är. Därför har såväl framlagd tröja som byxa en tid på nacken. Men när det kommer till strumporna slår jag på stort och lägger fram ett par splitter nya.

Cykel utan inkluderad herre eller dam

Bor man i Lund (med omskrivningar), läser program på heltid och tycker nudlar är gott, verkar det som att man måste vara ägare av en cykel. Och det är jag. Men den är för liten och den är på fel ställe i förhållande till mig.

Aha, tänker jag och spanar in blocket.se på samma sätt som Therese spanar in killar (fruktansvärt dålig liknelse, men jag ville ha lite liv i bloggen och passar på att hämnas på Therese för att hon flyttade innan jag hann säga hej då).

Men till en början är jag sjukligt snål och sållar i prislistan. Dessutom är jag en ibland lättirriterad dotter till en svensklärare och jag hamnar i konflikt med mig själv när en cykel säljs billigt men klassas som "dam cykel". Dam. Cykel.

"Hej! Jag är intresserad av att köpa er cykel, och nog för att det hade varit trevligt med sällskap, men jag vill inte köpa damen - går det?"

Jag hoppar över den annonsen.

Vi gingo ner till Lommabukten

Det här är ett sådant inlägg som jag mest skriver för att informera.

Det här är ett sådant inlägg som jag inte vet hur jag ska inleda.

Jag lyssnar på låtar från filmen Hairspray, dvs. filmen där John Travolta spelar kvinna. Jag sitter på en röd kontorsstol framför en bärbar dator. På väggen framför mig satte jag igår upp en världskarta. Till vänster om mig hänger Texas flagga och två olika målade motiv från Rom respektive Prag. Om jag rullar stolen bakåt för kraftigt åker jag in i en hemskt obekväm fåtölj.

En bokhylla på andra sidan rummet är pyntad med Och världen skälvde, Brott och straff, Konsten att vara snäll, några ordböcker och lexikon, en stor bok med svenska dikter, alldeles för lite kurslitteratur och några skönlitterära pocketböcker. Dessutom finns en handgjord mask från Venedig, min studentmössa och annat som ska göra mig glad.

På bordet står det en flätad korg med frukt och på en hylla har jag placerat en tekanna och en krydda. Kryddburken är stilig nog att ha såväl amerikanska flaggan som Uncle Sam på sig. Hur kryddan smakar vet jag inte något om.

Vid diskhon finns redan odiskat porslin.

Tidigare idag skulle mamma köpa en morgontidning åt mig. Uppenbarligen är de lokalpatriotiska nog att bara sälja Skånska Dagladet och Sydsvenskan här. Våga vägra skånskt, tänkte jag och kände abstinensskakningar efter Svenska Dagbladet. Jag fick Expressen. Och en chokladbit.

Så med Expressen, choklad, nudlar och tvättmedel sitter jag nu själv i Lekstugan 2.0 och funderar på om man låser dörren till toaletten även när man är själv i ett hem, och hur alldeles, alldeles underbart det var att bo med tre stycken till i Oslo.

Men jag är ju en sådan där individualist. Då behöver man ju inte känna behov att vara social.

Det är vägen som är mödan värd

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Man kan ju åtminstone försöka få sin flytt till Lekstugan 2.0 att verka vara något. Speciellt genom att klistra in en bit Boye-dikt.

Jag försöker verkligen packa, men bestämde mig för att betala hyra istället. Innan öppnade jag min garderob. Mest för att stänga den igen.

Man kan ju undra vad man håller på med. Jag flyttar till Lekstugan 2.0 för att plugga ett program som mest kommer göra mig till överflödig arbetskraft, flyttar från vänner här för att eventuellt få sådana i Skåne (för att vara på den säkra sidan har jag packat ner såväl Dostojevskij som Rand som vänersättare), flyttar från mammas lasagne för en maximerad kulinarisk tillvaro bestående av nudlar och kommer med all sannolikhet spendera större delen av min tid med att gå vilse runtom i det nya landskapet.

Halvfulla glas och grejer.

Att bli vuxen och flytta till lekstuga

När jag var mindre var jag alltid smått avundsjuk på dem som hade en lekstuga i trädgården. Särskilt de som hade en lekstuga som såg ut att vara en miniatyr av villan. Det var lite svårt för mig att få den drömmen besannad. Bor man i lägenhet blir charmen med ett minihus i den delade trädgården betydligt mindre omtyckt av de andra som ska låta sina morötter växa. Så jag fick nöja mig med ett dockhus.

"Men den som väntar på något gott" och i helgen flyttar jag till Lekstugan 2.0.

Med en idiotisk bostadsmarknadspolitik byggs inte bostäder, som någon vis människa någon gång säkert har sagt. Därför är jag helnöjd med att som blivande student i ett dansktalande landskap bli bosatt utanför civilisationen i en gäststuga på en trädgårdstomt. Min alldeles egna lekstuga med såväl kokvrå som tvättmaskin.

Idag började jag packa genom att lägga grejer på en säng. Det känns stabilt.

Min förra hyresvärd var i 30-årsåldern, pratade norska och hade gjort den uthyrda lägenheten personlig med ett Wu-tang clan-klistermärke och en sned kaktus. Det ska bli spännande att se om skåningar också gillar klistermärken med musikaliska uttryck.

Att komma hem AB

905 bilder, sju länder, jättemånga italienare, massa tågresor och för många offentliga toaletter senare är vi hemma från tågluffen. Det känns bra. Borta fruktansvärt bra, kul, underbart - wonderful och härligt, men hemma bäst, tänkte jag när jag igår eftermiddag ställde mig på stenplattorna utanför vår ingång och lade ryggsäcken på en utemöbel för att enkelt kunna krama hundarna, drog en hand genom mitt flottiga hår och tryckte ner dörrhandtaget.

Men tja, mer än så blev det inte. Dörren var låst och jag var på vad man, rätt så objektivt, kallar fel sida av den. Hundarna började skälla och grannarna skrattade. Men klyftig som jag är plockar jag upp mobilen med hela 15 procent batteri och ringer mamsens mobil.

Det ringer och ringer. Hon svarar inte. Lugnt, tänker jag, jag ringer jobbet. Det ringer och ringer. Ingen svarar. Inte en enda kaffedrickande lärare eller vaktmästare i en hel skola lyfter på luren som står mellan mig och den låsta dörren.

Men efter att ha stått öga mot öga med den kroatiska polisen tänker jag att jag med mina nya erfarenheter säkerligen lyckas med ett smärre inbrott i mitt eget hem. Har man väl börjat sätta sig emot lagar och regler kan man lika gärna fortsätta. Jag minns det som om det var igår, vi går upproriskt på den första spårvagnen som stannar framför oss, misslyckas med vår kommunikation med konduktören och möter biljettkontrollanten med en gång (händelsen som idag har blivit det grova brottet och kontrollanten som blivit polis).

Vårt hus är fruktansvärt inbrottssäkert. Framför fönstret som jag smidigt tänkte lirka upp och graciöst klättra in genom är buskar planterade och fästingar biter mer än något avskräckande larm.

Jag sätter mig och läser en dålig bok och tänker att min mamma minsann inte ska få några presenter.

I need a visit to Vienna

Igar var det Salzburg och en dag av konstant nynnande av Sound of music-latar, idag ar det Wien och sjukt mycket Sahara Hotnights som galler. Hade man varit snappet mer kulturell hade man kanske nynnat Mozart, men jag kan ju i varje fall latsas som att jag tycker med matta ar bast.

Idag strosade vi runt pa gatorna nar nagra italienare borjar tjuta. "Foto" forstod jag och antog att vi skulle ta den klassiska turistbilden pa manniskorna. Men nej, inte alls. Elin och jag ska istallet sta framfor kameran tillsammans med de italienska mannen. "Why?" fragar vi lite halvt bortkommet och far svaret "because you are beautiful". Pa en sekund gick vi fran att vara turister till att bli turistattraktioner och vi har annu en sak att lagga till pa CV:t.

Imorgon bar det av till Prag. Sjukt kackt. Eller tjeckt om man ska vara sadar goteborgskt vitsig.

Fast i Zagreb

Vi lever. Vi lever faktiskt jattemycket i landet dar tangentbordets Y sitter pa Zs plats och tvartom.

Vi har hittills plankat pa en sparvagn helt omedvetet och blivit tagna och formodligen lurade av en Goran, gatt oh gatt i hela staden, sett nastan varenda kyrka och misslzkats med att hitta boende i pula som skulle vara vart nasta stopp. darfor ar vi kvar i zagreb, i ett hostelrum som har lime-grona vaggar med gul-rosa gardiner och orangea gardinknoppar. igar spelades en kroatisk version av U2s With or without you - sjukt kackt.

Dessutom traffade vi hollandare som spelade pa minigitarr och som agerade charmiga till dess att de borjade prata. Nar de slutat prata gick de ut och rokte. formodligen nagot valdigt hollandskt.

imorgon bitti aker vi till pula och planerar solsemester i ett dygn.

Jag har inte packat något, men jag har gjort en packlista. Dessutom har jag köpt en väska. En ryggsäck som uppenbarligen ska bäras på höften. Om man höftar till det dvs.- är ett skämt jag absolut inte drar.

Jag fick frågan om jag åker snart. Mitt svar blev "nej, nej - det är först i övermorgon".

Vakna av verkligheten

Det börjar med att man klagar över de små sakerna. "Tiden går för fort", "det är dålig luft" och "så tråkigt". Sedan händer det.

"Tiden går för fort" sätts i förhållande till "tiden kan vara ute".
"Det är dålig luft" hamnar jämte "kan inte andas".
"Så tråkigt" suddas ut för "slut?"

När den ena sekunden handlar om frukostvanor och man samtalet senare inte vet om livet någonsin kommer bli detsamma. En olycka. Ett vanligt ögonblick senare.

Jag tyckte jag hade för mycket att planera, "vad ska jag ha på mig" och "hur ska jag packa". En kollegas anhörig råkade ut för en olycka och hela tillvaron blir så bisarr.

Om jag någonsin ska lära mig leva livet när det väl pågår.

På fredag börjar Elin och jag vår tågluff. Idag tror jag på klyschor och säger att nu är första sekunden på resten av mitt liv.

You're on the road but you've got no destination
You're in the mud, in the maze of her imagination
You love this town even if that doesn't ring true
You've been all over and it's been all over you

It's a beautiful day

Don't let it get away
It's a beautiful day
Don't let it get away

- Ja, det är förresten klart att U2 var sjukt bra.